Vården skriker efter mer personal, många som jobbar där ”går på knäna” och ibland inte ens har tid att få någon semester när man önskar, utan är tvungen att skjuta på den längre fram.

Personalbrist leder till fler misstag i vården. De senaste åren har många erfarna sjuksköterskor, undersköterskor valt att sluta. Om luckorna ens blivit fyllda har det till stor del varit med nyutbildad personal.

Antalet vårdplatser har blivit färre och personalens stressnivå har ökat. I Fagersta har jag hört både från personalen och anhöriga att det är kaos i hemtjänsten. Många slutar för de orkar inte mer. Samtidigt går människor i arbetslöshet och mår dåligt av det.

Det diskuteras en hel del från våra politiker om att vi ska ha språkkrav för att få arbeta inom vården, och det är självklart viktigt att kunna kommunicera med våra brukare så det inte blir fel med medicinering, behov, önskan om hjälp, med mera. Min fundering är då varför inför vi inte en slags ”lärlingsutbildning” där de som står långt ifrån arbetsmarknaden kan ”gå bredvid” och känna sig för om yrket.

Det behövs inte så stora språkkunskaper för att hjälpa till att trösta, hålla handen, bädda sängen, och hjälpa till med de” lätta uppgifterna” i hemtjänsten och på våra äldreboenden.

Jag tror att det är viktigt att få vakna på morgonen och känna att man är behövd i arbetslivet och ha ett arbete att gå till. Det blir en slags win-win- situation. I stället för att bara sitta hemma och inte förstå varför man inte får något jobb, när man så gärna vill göra rätt för sig.

Sen är väl förhoppningen att när man har gått bredvid i några månader och fått känna sig för om yrket att välja att gå en utbildning som biträde eller undersköterska.

 

Ann-Christine Andersson (V)

Vänsterpartiet